24 1,6 & 2,6 FÖR KVINNOR & HÄLSA DECEMBER 2023 Ibland låter det som om krisen i förlossningsvården bara är ett glesbygdsproblem. Det skulle i så fall vara ett tillräckligt stort bekymmer för att få politiskt ansvariga att reagera och agera. Men sanningen är att politiker även i större städer som Stockholm och Göteborg sedan lång tid tillbaka har sparat in på det mesta som har med kvinnors reproduktiva hälsa att göra. Hängiven förlossningspersonal, som vet vad som krävs, hamnar i kläm mellan en professionell syn och orimliga besparingskrav. Att, som idag, tvinga gravida kvinnor att sväva i ovisshet om var de skall ”få” föda in i sista skedet av förlossningen - och ofta sedan de avvisats från flera resursförsvagade BB:n efter varandra - kan inte benämnas som något annat än psykisk tortyr. Att låta kvinnor gå orimligt länge över tiden är ett risktagande som inte bör accepteras. Att omföderskor, med skador från tidigare förlossningar, skall behöva böna och be om att ” beviljas” kejsarsnitt - och oftast avfärdas trots att de medicinska skälen för ett planerat snitt är otvetydiga - är ingenting annat än misshandel. Att nyförlösta mammor, som spruckit och sytts efter besvärliga förlossningar, sänds hem efter några timmar är häpnadsväckande. Att en kvinna som till sist ”fått” kejsarsnitt tvingas åka hem efter ett drygt dygn, med katetern kvar dinglande mellan benen och med uppmaningen att köa in på gynakuten dagen därpå för att få den borttagen, är skandalöst. Och att knuffas ut efter ett knappt dygn efter en svår förlossning med två läkarintyg på receptet med en stor förpackning beroendeframkallande opiater och med uppmaningen att hemmamedicinera sig själv, trots att tabletterna vid amning kan påverka den nyföddes andning, är inte bara snudd på tjänstefel utan ett allvarligt snedsteg som strider både mot yrkesetiken och väl beprövad erfarenhet. Kvinnor håller inte längre tyst om vad de utsatts och utsätts för i förlossningsvården. Sociala medier svämmar över av hårresande berättelser om vanmakt och vanvård. Men rösterna klingar i stort sett ohörda. För om sjukvårdsansvariga politiker lyssnade är frågan - varför händer det då så lite och i de flesta fall ingenting alls? Det är upprörande i sig att förlossningsskador ända fram till våra dagar inte dokumenterats och arkiverats, och senare digitaliserats, i nationellt tillgängliga register där verksamheter kan jämföras och utvärderas. I de fall som skador finns med i journalerna beskrivs de dessutom ofta som ”normala” och uppföljning saknas över hur omfattande besvär skall hanteras. Nyförlösta kvinnor förväntas tiga och lida. De få som till sist når hjälp, och tas på allvar, kommer ofta för sent för att besvären skall kunna åtgärdas och skuldbeläggs därmed för att de inte själva tagit sig fram i vårddjungeln. Det kan ha varit åratal av både fysiskt och psykiskt lidande som i värsta fall aldrig kan behandlas på det sätt som skulle kunnat varit möjligt i samband med förlossningen. När jag skrev min bok ”Kvinnorna byggde välfärden” (2022) kom jag i kontakt med läkarna Gunilla Carlstedt och Annika Forssén som under åren 1991 - 1993 i sin studie ” Arbete för livet” djupintervjuat kvinnor som var födda 1909 - 1929. Avsikten med deras studie var från början att kartlägga kvinnors arbetsliv och de inkluderade barnafödande som arbete. Men ju längre intervjuerna pågick i livsloppsunDet är naturligt att föda barn. Med den etablerade synen blir det enkelt att nedprioritera allt som har med förlossningar att göra. Och resultatet är att vi i Sverige befinner oss i en skamlig och ovärdig nedförslöpa. AV BRITT-MARIE MATTSSON, FOTO: JONATHAN BORBA/UNSPLASH “Kvinnor förväntas tiga och lida” Britt-Marie Mattsson om den svenska förlossningsvården: Britt-Marie Mattsson är journalist och författare.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjcwMjg=