Kommunalarbetaren 2021 / 15

KOMMUNALARBETAREN 34 essica Eriksson började jobba sompersonlig assistent hos Nadja när hon var 17 år och Nadja var sex. Under nästan 30 års tid träade de varandra så gott somdagligen. För ett år sedan dog Nadja. Hon blev 34 år. Sedan dess har en av hennes systrar skrivit en bok omhenne och intervjuats omden i radio, tv och tidningar. I alla texter är Nadjas personliga assistenter och deras arbete ett viktigt inslag. Ett namn lyfts alltid fram lite extra. Jessica. Personlig assistent är känt för att vara ett genomgångsyrke. Någotman stannar i ett tag för att sedan gå vidare. Vad var det somfick Jessica att stanna? Någon gångmedan vi pratar med varandra de här två dagarna somär precis vid årsdagen för Nadjas död, säger Jessica något somkanske kan vara ett svar: – Vi somvar kärnan hos Nadja har sett assistansen när den är sombäst, vi vet vilken skillnad den kan göra i livskvalitet för den enskilda individen när den fungerar sombäst. Den kan vara helt livsavgörande. Vi träas hemma hos Nadjas syster Fanny Ambjörnsson direkt efter att Jessica parkerat bilen. Hon har precis kört 70mil från hemmet i Vindeln ner till Stockholm. –Men jag kopplar av när jag kör bil. Jag är van. Sedan är det alltid lättare närman åker till något. Jag har sett framemot den här resan. För mig betyder det jättemycket att fortfarande hålla kontaktenmedNadjas familj. Porträtt JESSICA ERIKSSON I 30 år arbetade Jessica med Nadja: »Hennes behov förändrades och med det arbetssätten, så det var aldrig brist på förändring, stimulans eller utveckling«, säger hon när KA trä‚ar henne tillsammans med Nadjas syster Fanny Ambjörnsson. Nadja var flerfunktionshindrad. Hon föddes sex veckor för tidigtmed en cp-skada och kunde inte prata, inte se, inte styra sina rörelser. Men hon kunde skratta. Och hon älskademusik och ljud somskapades av kroppen. Med åren komJessica att bli en av demsomkände henne allra bäst. Somkunde avläsa hennes signaler, men också den somfanns där i vardagen. – Vi har gjort så otroligtmycket genomåren. Åkt skoter, ridit, vi badade två gånger i veckan, var på teater ochmusik…Nadja fick vara en del av det stora samhället. Jag vet inte hurmångaMora Träsk-konserter vi var på. Hon älskadeMora Träsk! Och att bada var verkligen en upplevelse i sig med friheten i att vara alldeles tyngdlös i vattnet. Jessica berättar att en avUmeås taxichauörer ofta sade att ˜Nadja ser man alltid ute«, och konstaterarmed ett skratt att det nog är få elrullstolar i Umeå somgått lika långt somNadjas. ArbetetmedNadja handlade från börjanmycket omatt bibehålla. Att arbetamed kroppens rörlighet, stimulera och upprepa. Och inteminst »Jag vet att någon i början frågade mig blir hon bättre? och jag vet att jag tänkte: behöver hon bli bättre? Hon är ju redan så bra och fantastisk somhon är.«

RkJQdWJsaXNoZXIy MjcwMjg=