Kommunalarbetaren 2021 / 15

KOMMUNALARBETAREN 36 också. Jag var tvungen att sättamig in i och intresseramig för smärta, sinnen, mediciner, kost, nutrition. Ett helhetstänk därman nästan fick krypa in på cellnivå för att förstå vad som händemedNadjas kropp. Men också existentiella frågor, somvad livskvalitet är? Vad är ett värdigt liv? Livskvalitet kan vara att göra någonting flera gånger. Att upprepa. Igenkännandet var viktigt för Nadja och något hon fann glädje i. – Det kunde vara småsaker somatt köra elvispen i sockerkaksmeten, att känna durret i kroppen. Vi kunde vispa i 20 minuter för att det var roligt just då. Jessica säger att till skillnad från övrig vård och assistans där de beviljade timmarna sällan räcker till, var tid faktiskt något de hademedNadja. Och att det gav en stor tillfredsställelse. – Vi kunde påbörja, fortsätta, avsluta. Var Nadja trött fick hon ta sovmorgon. Vi kunde anpassa dagen helt efter henne. Hon hade en cykelstol, en sorts rullstol somsatt ihopmed en cykel, somvi kunde använda för att cykla iväg. Vi kunde vara borta i flera timmar. Vi hade inget att passa. Vi kunde verkligen ge tid och möjlighet att njuta av nuet och det vi upplevde just då. JESSICA KALLAR ASSISTANSJOBBET för ett fantastiskt yrke. Ett jobbmedmånga dimensioner somman kan skaa sig kunskaper införmen somär svårt att utbilda sig till. Men hon tycker inte omnär arbetet skönmålas i platsannonser. – De sista årenmedNadja kunde jag se att man nästan tog vemsomhelst när det fattades personal, ochmånga gånger förstod inte timvikarierna hur omfattande arbetet var. Ett enormt ansvar och ibland livsavgörande beslut somskulle tas. Nadja kunde gå från frisk till sjuk på tiominuter och då gällde det att fatta snabba beslut. Man utsätter vikarier för något de inte är beredda på. Men det fanns förstås fantastiska vikarier också. Att ingå i kärnan av assistenter som länge funnits kring Nadja hade förstås också baksidor. Jessica berättar att de helt enkelt inte ville eller kunde vara borta några längre perioder. – Det kände både jag och Sara, som jobbade 17 år hos Nadja – skulle vår kompetens omNadja försvinna, skulle vi sluta så skulle både hennes livskvalitet och hälsa försämras. På slutet var det så små signaler somtar tid att se och lära sigmen somvar avgörande för Nadjas välbefinnande. Därav vårt beslut att stanna till slutet. I ˜OmNadja« beskriver Fanny Jessica somNadjas »skyddsängel och livsuppehållare«. Det är efter att hon beskrivit hur Jessica avbryter sin semester och åker in till Nadja för att hon anat att allt inte stod rätt till. Hennes aningar var förstås korrekta, ochNadja fick tas akut till sjukhus. – Vi kände henne så väl och kunde läsa henne på ett sätt somny personal eller vikarier aldrig kunde göra. Att inte svara när det ringde från Nadja – det fanns inte. Förman förstod att antingen är Nadja sjuk eller så är en kollega sjuk. Man visste när det var ens egen tur att rycka in omdet behövdes. För det var ju inte så attman kunde, även omman sa ja till att komma, förklarar Jessica. De obekväma arbetstiderna kunde vara ett stortminus ibland: – Två kvällar i veckan är inte såmycket, tycker någon. Jo, det är det. För sedan skaman jobba helg också. Och det är en utebliven helgman aldrig kan ta igen. Att jobba obekvämarbetstid, det tär. Och jag har absolut haft barn somgråtit för att jag ska vara borta en kväll igen. NU ÄR DET på dagen ett år sedanNadja dog och Jessica träar hennes mamma Lilian på demensboendet i Stockholmdär hon bor sedan en tid. Demensen har gjort att Lilian numera också nämner Jessica när hon ska räkna upp sina döttrar. Somde brukar när de träas sjunger de sångerna somJessica och familjen sjungit såmånga gånger för Nadja. Sångerna var en trygghet för henne. När det komen ny assistent somskulle skolas in fick de alltid i uppdrag att lära sig sånger ur hennes repertoar: – Det var ett bra sätt att närma sig Nadja. Sångerna var bekanta även omrösten var ny. Efter Nadjas död togs böckernamed sånger vidare till Lilianpå demensboendet. Jessica visar enfilmi telefonenpå hur de sitter intill varandramed ett fotografi avNadja framför sig. Nu är detmamma Lilian som njuter av Jessicas närhet och samvarodär de bekantaNadjasångerna ger trygghet. Tillsammans sjunger de ˜Nadja, vår Nadja, vår älskadeNadja«, där de lagt inNadjas namn i en sång avLennart Hellsing. – Det kommer en dag när Lilian inte känner igenmig vid namn eller till utseende. Då kommer vi att samlas vidNadjas sånger. Jag tror att glädjen och känslan i demalltid kommer att förnimma Lilian omen fin tid även omhon inte kommer att kunna uttrycka det. Nadja gavmig även Lilian, hon somsåg det jag aldrig såg hosmig själv. Porträtt JESSICA ERIKSSON »Nadja har varit mitt universitet. Genomatt jobbamed Nadja och gå in i hennes värld fick jag tillgång till såmånga andra yrkesgrupper också.« FANNY AMBJÖRNSSON Yrke: Professor i genusvetenskap. Aktuell: Med boken om hennes syster Nadja »Om Nadja« (Norstedts). Bor: Stockholm. Bakgrund: Har tidigare bland annat skrivit böckerna »Rosa: den farliga färgen« och »Tid att städa«.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjcwMjg=