Kommunalarbetaren 2022 / 7

KOMMUNALARBETAREN 28 rörelseglädje och att de är välkomna till den här aktiviteten. Också polis Daniel Johnsson lyfter framrörelsens betydelse: – Forskningen visar ju att får du den fysiska rörelsen, får du upp flåset, så höjs hälsan och skolresultaten kommer att höjas. I Majorna ochVasastan i centralaGöteborg finns förskolor somGiraffen och Landalamed särskild genusinriktning. Även på Nisreens förskola skaman jobbamed genus, men här har mångamammor hijab och i moskén hållsmän och kvinnor åtskilda. – Det är väldigt svårt faktiskt. Jag kan inte säga att föräldrarna håller helt och hålletmed till hundra procent. Det har hänt att en kille inte vill hålla en tjej i handen. Vi frågar varför. »Nej, mamma säger det.« När vi pratarmed föräldrarna vill de i början inte erkänna det, men sedan säger de att vi har olika kulturer. Det tar tid att anpassa sig i det nya samhället. »Du vill inte hamig somenfiende Det här livet är inte för alla, nej Du får inte vara rädd för att falla Ah, har dunånsin fått denmot pannan?« (Låten»Pengar bänga«medHammarkullen- rapparenAsme) VI GÅR BORT till spårvagnshållplatsen, lämnar norra Biskopsgården och åker ner till Önskevädersgatan, promenerar bort till Jättestensskolan och fritidsledaren Filip Ekströms arbetsplats. Det är ett uppehållsrummed saccosäckar, biljardbord, soffgrupper och en akustisk gitarr på väggen. Skolan ligger precis i utkanten av Biskopsgården, men här hamnar ändåmånga av barnen somväxer upp i området. Det ligger nära villaområdet Lundby och här heter Gud inte alltidAllah, i Filips fall heter han TorbjörnNilsson, IFKGöteborgs stjärnforward på 80-talet. När Muhammedkarikatyrerna diskuterades här i skolan för några år sedan blev just fotboll en naturlig ingång, berättar Filip Ekström. – Ja, i sambandmedCharlieHebdo sade jag att jag ju faktiskt har träffatGud. Hanbor i Jonsered. Han skrattar lite och tar en klunk av kaffet i den trasiga Blåvittmuggen, »handtaget är av, en bra illustration av den här säsongen«. Filip säger att det bästamed jobbet är att höra allas drömmar. –Man får ta del av de tråkiga historierna också så klart och det är väl inte det bästa, men jag skulle inte säga att det är det sämsta heller. Han är den vuxne i uppehållsrummet, tar ett föräldrasamtal, lyssnar, stöttar. – Jag kan varamed och presentera alternativ och synsätt, bredda, ge något slags perspektiv. 95 procent av kidsen behöver intemig här, 5 procent gör det. Och de 5 procenten tar 95 procent av tiden. Eleven Elmedina Sacirovic släntrar in, tar ner gitarren, slår sig ner i soffan och berättar om sin dröm. – Jaghar sjungithela mitt liv. Filipharpushat mig,«duska fortsätta, ta ingadåligavägar«. Att få enmänniskaattbli gladavminmusikärdetbästa somfinns.Musikenärmintalang, jagskavisaden talangen! Jag trorverkligenpåminadrömmar. I höst har hon kommit in påmusikgymnasiet vid Brunnsparken i centrumavGöteborg. Det känns långt från våldet på Vårväderstorget, Elmedinas hopp omframtiden fyller rummet vi sitter i. Några barn kommer in i uppehållsrummet, de är glada, har fått en arbetsuppgift somde vill sätta igångmed. – Vi ska göra enmusikvideo! – Vilken låt? – »Pengar bänga«! Filipberättar att han följermånga aveleverna på socialamedier, också efter att dehar slutat. – Ibland kanman fåmöjlighet att se vilka värden somär viktiga för dem. De kanske är jättefina och snälla härmen så lägger de bara upp bilder där de är coola gangsters. Då vetman att de är posörer, menman vet också att det här är en signal de vill skicka ut. Vad betyder det? Signaler och sorgliga drömmar. Filip berättar att han varit på HåkanHellström-musikalen inne i stan. Någonting fick honomatt fastna extra på textraden »Ibland är en drömdet finaste man har«. Filips arbete är att lyssna på de där drömmarna, det finaste de har. Jag frågar honom omhan kan få de unga att drömmamer: – Om jag är snäll mot mig själv skulle jag säga att ja, det är klart att jag kan. Vi pratar vidare om skillnadenmellan när han var fritidsledare i Majorna och jobbet här i Biskopsgården. – Barnen här blirmer stämplade i media. De kan få för sig att demåste leva upp till det. Men det är också klart att det inte är en skillnad. Barn är barn. Tonåringar är tonåringar. Drömmar är drömmar. » 95 procent av kidsen behöver intemig här, 5 procent gör det. Och de 5 procenten tar 95 procent av tiden.« Filip Ekström Elmedina Sacirovic sitter i uppehållsrummet i Jättestensskolan. Hon drömmer om en framtid inommusiken. »Jag vill skapa en förändring i samhället med min musik. Jag vill att ungdomar ska förstå att det är okej att sjunga om kärlek och inte bara om kriminalitet och droger.« Fritidsledaren Filip Ekström säger att han vill jobba med individer, inte grupper. »Så jag kommer inte att belysa deras utsatthet, utan jag vill alltid belysa deras styrkor.«

RkJQdWJsaXNoZXIy MjcwMjg=