Sekotidningen nr 4 2022

35 Sekotidningen – Den där bilden har jag fått bearbeta. Jag har varit så rädd att den ska återkomma i drömmar. Första tiden efteråt vågade jag inte riktigt somna. När tåget hade stannat tog Julian snabbt kontakt med trafikledning och kollegor. Han informerade i högtalarna om påkörningen och att tåget skulle bli stående. – På utbildningen tyckte en instruktör att vi skulle säga att det var tekniskt fel när vi informerade resenärerna. Men folk kommer ju ändå förstå vad som har hänt, så jag har hellre öppna kort. Det ger bättre förståelse för att man blir stående i skogen i flera timmar. Sedan satt Julian där i sin hytt och började brygga kaffe frenetiskt. Han var helt skakig. – Jag minns att jag tänkte att nu sitter jag här och vet att en människa tagit sitt liv innan de anhöriga vet det. En kamratstödjare var på plats ganska snabbt. Det blev en viktig ventil, både i stunden och efteråt. – Även om det går att få psykologstöd så är det en helt annan sak att få dela detta med en kollega som vet hur arbetsvardagen ser ut och som man kan ringa när som helst. Någon vecka efter händelsen bedömde läkare att Julian kunde återgå till arbetet. Första gångerna han passerade platsen för självmordet fick han åka med en kollega. I dag tycker han trots allt att fördelarna med lokföraryrket överväger. Ändå hänger sig upplevelsen kvar. Julian får hjärtklappning av genare. Han hajar till vid sträckor utan staket i tät skog, då bromsar han omedvetet in. Han blir skärrad när han råkar köra på en hare, dunsen påminner om den med människokroppen. – Senast i går var det ett gäng killar som låtsatshoppade vid en perrong. Folk fattar inte vilket stresspåslag det kan innebära. Jag hade hjärtklappning i en timme efteråt. »JAG TÄNKTE ATT NU SITTER JAG HÄR OCH VET ATT EN MÄNNISKA TAGIT SITT LIV INNAN DE ANHÖRIGA VET DET.« »Att ofrivilligt bli ensam och isolerad kan vara det värsta, vi måste våga fråga hur våra kollegor mår«, säger Julian Ellis.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjcwMjg=