Sekotidningen nr 5 2022

34 Sekotidningen Så hur hamnade hon här, flytande i teckenspråk trots att hon inte har problem med hörseln? När Zara var i femårsåldern fick hon upp ögonen för ett tv-program där man använde tecken i kommunikationen. Zara, som hade börjat läsa och skriva litegrann, blev fascinerad. Här var ett hemligt språk som ingen runtomkring henne kunde. Efter att ha följt programmet bad hon sin mamma att ta henne till biblioteket. – Då lånade jag ett teckenspråkslexikon. Jag tog med det hem, läste de inte alltför avancerade orden och försökte klura ut hur jag skulle göra de här tecknen. Där och då uppstod något som skulle komma att forma hennes liv. För att göra en lång historia kort blev Zara nära vän med en döv flicka och läste sedermera teckenspråk på gymnasiet. Sedan gick flytten till Dalarna och Västanviks folkhögskola där alla använder teckenspråk. – Där blev jag kvar och träffade mina barns pappa, som är döv. Så våra barn är tvåspråkiga. Nu är han och jag skilda sedan många år, men teckenspråk är fortfarande vardag för mig eftersom jag jobbar med det och han finns i mina barns liv. När flytten gick tillbaka till hemstaden hamnade hon på Vänerskolan som assistent. Det var drygt 20 år sedan och efter några jobb emellan har hon nu varit här sedan 2010. De flesta arbeten som Zara haft har kretsat kring teckenspråk. – Det har någonstans legat i mig att jag vill öppna möjligheter för fler än bara för dem som är som jag. Kanske är det för att hon känner sig privilegierad när hon tittar på sin omgivning. – Jag är svenskspråkig, fullt hörande, fullt teckenspråkig. Och så ser jag kollegor som inte är fullt teckenspråkiga, eller som inte hör, och vilken information som lätt kan gå dem förbi. Det gör henne arg om hon ser elsparkcyklar slängda på trottoaren, utan en tanke på synskadade. Eller att det kan finnas samma förväntningar på människor som har helt olika förutsättningar. Förmodligen ligger denna frustration mot orättvisor till grund för att hon även har tagit på sig det fackliga uppdraget. – Ja, det blir ganska naturligt att vara med och påverka i de delar man kan, för att få myndigheten att utvecklas åt ett positivt håll. Eller för att få fler att lyfta blicken och se var vi brister, att våga ställa de kanske inte alltid så bekväma frågorna. SPSM dras som många andra statliga verksamheter med omorganisationer och effektiviseringar, berättar Zara. Ibland blir saker bra, ibland inte. Då är det ofta på grund av att de lokala förutsättningarna glöms bort. Hon nämner skolans hörselteknik, utrustning i lokalerna som hjälper och förstärker ljud för hörselnedsatta. – Man vet vikten av fungerande hörselteknik, men förstår kanske inte hur man ska få till det. Har vi inte hörseltekniker på plats att underhålla allt blir det svårt. När Zara pratar är hon eftertänksam. Hon kan å ena sidan ge ett avvaktande intryck, å andra sidan vara väldigt rak och tydlig. Eftersom elevassistenten Ulf Hanson är döv använder Zara Strömstedt teckenspråk när hon kommunicerar med honom. Vänerskolan →Vänerskolan är en skola för elever som har en hörselnedsättning eller är döva. Den ligger i Vänersborg och är en av fem regionala specialskolor som drivs av Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM). →Skolan tar emot elever från förskoleklass till grundsärskolans årskurs 10 och har även elevboende för elever som har långt att pendla i veckorna. →På skolan jobbar cirka 70 personer, varav drygt 30 är Sekomedlemmar. Bland dessa finns elevassistenter, boendehandledare, administratörer och registratorer. V I M Ö T E R

RkJQdWJsaXNoZXIy MjcwMjg=