Sekotidningen nr 5 2022

36 Sekotidningen Anna Arvidsdotter debuterar med en diktsamling där varenda rad skildrar yrket som brevbärare. »Vi rör oss dagligen i samhället, ser alla dess delar och har mycket att berätta«, tycker hon. i måste säga det direkt. Sedan ett par år tillbaka arbetar Anna Arvidsdotter inte längre för Postnord. Hon hann cykla sig igenom Malmös gator inom postnummerområdet som börjar på 211 under nästan exakt två år, men blev utlasad strax innan hennes tillfälliga anställning skulle ha övergått i en tillsvidaretjänst. – Jag var så ledsen för det. Jag var höggravid då, det kunde ingen missa. Men trots att jag fick hjälp av sätt att bearbeta och systematisera sådant som hon är med om. Hon är uppväxt på landet, i en by utanför Hässleholm. – För mig känns de finkulturella sammanhangen främmande. Jag kommer inte från en sådan bakgrund. Men så gick hon en skrivarlinje på folkhögskola och hörde talas om spoken word-kulturen. Det är ett sammanhang där människor samlas och vem som helst får läsa upp sina alster. Rytm och röst blir viktigt. – Det kan ju låta läskigt att läsa upp sina dikter, men för mig var det som att gå in i en roll. Man kan testa texten där, hur den tas emot av publik. Med en bok är det något annat, den kommer ut och sedan är det helt tyst. Anna Arvidsdotter berättar att hon var på bokmässan tidigare i höstas, lanserade boken och hade uppläsningar. I de sammanhangen blir klasstillhörigheten påtaglig. – Jag tvivlar på att även jag har rätt att befinna mig i de där rummen. Men jag har hittat ett sammanhang i Föreningen Arbetarskrivare, det är ett stöd. Tillbaka till hennes debut. I den avhandlas alltifrån känslan av att vara utbytV Efter jobbet facket lyckades vi inte få det till ett diskrimineringsärende. Anställningen avslutades, punkt slut. Hon fick lista sig på arbetsförmedlingen, trots att det var uppenbart att det skulle vara svårt att få ett jobb – få har möjlighet att nyanställa någon som ska föda barn inom tre månader. Så i stället satt hon hemma och färdigställde de dikter hon hade antecknat under åren som brevbärare. I slutet av augusti kom hennes debutsamling »Händer att hålla i« ut. Den har en tydlig röd tråd och dikterna är raka och konkreta. Den inleds med att Stig, en äldre kollega som blir viktig för diktjaget, lär upp henne när hon är alldeles ny. stig lär mig minimala rörelser nära kroppen gratistidningar metodiskt in i boxen kontrollerar korrigerar Anna Arvidsdotter har skrivit så länge hon kan minnas. För henne är det ett behov och Text: Tora Villanueva Gran | Foto: Anna Drvnik För mig har meningarna ofta dykt upp när jag har varit ute och jobbat. De är mina iakttagelser av vårt nutida samhälle. Hon gör poesi av postrundorna

RkJQdWJsaXNoZXIy MjcwMjg=