Vårt Malmö 24 Senior Han är alltid på gott humör och har en bra känsla efteråt. Jag önskar jag hade vetat tidigare att cluben fanns. Åtta procent av alla som är 65 år eller äldre drabbas av demenssjukdom och nästan 50 procent av alla som är 90 år eller äldre. De flesta berörs direkt eller indirekt, personligen eller som anhörig. Då är Cluben ett välkommet stöd i vardagen. "Nä måla, det tycker jag inte om, kanske för att min far var målare!" "Då sitter du hellre själv en stund och löser korsord i stället, eller hur?" "Ja det gillar jag mycket!" Besökaren Ingrid Bergstrand och undersköterska Ulrika Särvegård pratar om olika aktiviteter på Club Almtorget. – På klubben får våra gäster träffa andra, umgås och göra saker tillsammans. Vi fokuserar på att ta tillvara varje gästs förmåga och resurser och anpassar verksamheten efter det. Allt går ut på att våra gäster ska få en så bra dag som möjligt här hos oss, förklarar Ulrika Särvegård. Umgänge och aktiviteter som får ta sin tid Några tar sig hit själv för egen maskin på cykel eller till fots, någon ledsagas av hemtjänsten. Någon får skjuts av en anhörig, de flesta kommer med färdtjänst. Vanligen två eller tre dagar i veckan. – Vi samlas vid halv nio, äter frukost tillsammans och pratar och det får ta sin tid. Allt får ta sin tid hos oss. Sedan går vi gärna ut en sväng: vi promenerar i omgivningarna eller gör lite gymnastik, ibland spelar vi boule. Är det kallt eller dåligt väder stannar vi inomhus: kanske lyssnar vi på musik eller läser nyheterna tillsammans, spelar spel. Allt utifrån dagsform och vad våra gäster känner för. Det blir också lunch, och en aktivitet av något slag efter lunchen. Sedan blir det eftermiddagskaffe, och vid halv tre skingras skaran, som oftast består av tio till tolv personer, för dagen. Vissa dagar åker hela gänget på utflykt i en buss, kanske ut i skogen, till museet eller bara en tur på stan. Ny gemenskap bryter ensamheten – Det tog lite tid att vänja sig. Det var lite olustigt i början, säger Ingrid Bergstrand. Hon är 83 och kommer till Club Almtorget två dagar i veckan. – Som jag minns det nästan dansade du ur taxin när du kom hem redan efter första gången, så glad var du! säger hennes lillebror Gert-Ove Lindkvist som sitter intill. – Ja så var det kanske. Jo visst är här bra! säger Ingrid och de skrattar båda. Ingrid Bergstrand lever själv sedan många år. Hon har en son på annan ort och Gert-Ove och hans fru Gunnel som hon håller tät kontakt med på telefon, men hon träffar inte många. För henne liksom för andra i liknande situation gör cluben stor skillnad: att bryta ensamheten och bli del av en ny social gemenskap. Andrum för anhöriga På en helt annan club, Club 54 på Föreningsgatan, träffades en fredag i januari 1967 Gert och Birgitta Löfvall. Han fick inte följa henne hem den kvällen, men väl nästa då de råkade ses igen, på Moriskan där de dansade och dansade. Sedan dess har det varit de två. 55 år som gifta, de senaste 40 i huset på Gullvik. När en demenssjukdom drabbar den ena av två livskamrater blir påfrestningarna efter hand allt större också för den andra. Gert Löfvall har sin diagnos sedan ett par år och trivs på Club Almtorget, och när han är här får Birgitta lite andrum. – Vi klarar oss utan hjälp hemma än så länge men det är klart, jag måste ha koll och kontroll på allt, hela tiden. Gert har problem med balansen också och kan gå och trilla. När Gert är här på cluben brukar jag ta en lång dusch – andra dagar hinner jag bara snabbt in och ut ur duschen –, fixa med ärenden eller bara ta det lugnt en stund samtidigt som jag vet att Gert har det bra, säger Birgitta Löfvall. Zita Jalkhed instämmer. Hennes man Jan fick diagnosen Alzheimers för snart fyra år sedan. – Det är så klart inte den ålderdom vi hade tänkt oss. Vi lever tillsammans ännu, men det är tufft emellanåt. I början hade jag dåligt samvete när jag lämnade Jan här på cluben. Eftersom han inte minns kan han inte berätta om sin dag här, men han är alltid på gott humör och har en bra känsla efteråt. Jag önskar jag hade vetat tidigare att cluben fanns. Vänta inte! För Ulrika Särvegård och hennes kollega Liselotte Olsson, Silviasyster med särskild kompetens om demenssjukdomar, är det Zita Jalkhed säger välbekant. – Många av våra gäster hittar till oss först när sjukdomen gör att man börjar behöva stöd därhemma. Men ju tidigare i sjukdomen våra gäster kan komma till oss desto bättre. Samvaron och aktiviteterna här kan fördröja sjukdomsförloppet lite och håller fler alerta längre – inte minst de som bor själv, säger Liselotte Olsson. – Vi vill uppmana dig som har fått demensdiagnos eller är anhörig till någon som fått: vänta inte! Välkommen till oss, du ansöker om en plats via din biståndshandläggare. På cluben kan vi inte göra någon frisk, men vi kan hålla sinnena igång och ge livskvalitet – och vi har mycket roligt tillsammans! Zita och Jan Jalkhed. Jan kommer inte ihåg vad som hänt när han varit på klubben, men Zita kan ändå se att han trivs. Välkommen till demensklubben Jo, du läser rätt. Runtom i stan finns inte bara en utan nio klubbar, eller clubar, dit den som har en diagnosticerad demenssjukdom och fortfarande bor hemma är hjärtligt välkommen. Text Tobias Christoffersson Foto Urszula Striner
RkJQdWJsaXNoZXIy MjcwMjg=