Kär i en bil? Jag är förälskad. Eller kan man vara det i en sak? Nåt som inte lever? En bil…Jo men tydligen kan man det. För den upprymdhet jag känner kring den här maskinen är faktiskt helt och hållet i paritet med en rejäl ungdomlig förälskelse. Med inslag av långvarigt stabilt, tryggt äktenskap. Mångdimensionell kärlek helt enkelt. Vi gjorde nyligen en långkörning tillsammans. 6 timmar på de slingriga, rätt så gropiga och stundtals frostbitna vägarna mellan Stockholm och Sälen gick som en dans. Som en trygg, fyrhjulsdriven, förarassisterad, snabb och tyst dans. Jag känner mig liksom så hållen av min Outback. Så omhänder- tagen och trygg. Den tar hand om mig och barnen lika mycket som jag vill ta hand om den. Haha, jo den fick sig både en puss och en rejäl tvätt när vi anlände till vår destination. Jag kanske låter löjlig, men det här är så stort för mig, att ha valt min alldeles egna bil. Utan hjälp av någon välvillig men mansplain’ande man. För jo bilar är – trots att vi lever 2024 fortfarande – mest ”a mans world”. Vilket egentligen är jättekonstigt. Det finns 6,9 miljoner körkortsinnehavare i Sverige. Av dem är 52% män och 48% kvinnor. Typ hälften hälften. En majoritet av svenska manliga bilförare tycker dock enligt en ny undersökning att de är bättre än genomsnittet på att köra bil – och ju äldre de blir desto mer övertygade blir männen att ingen annan stör sig på deras körning. Det manliga självförtroendet är som allra högst i åldersgruppen 50 till 64 år – tre av fem anser sig vara bättre än genomsnittet av bilförare. Så jo, risken att bli mansplainad när man öppet börjar drömma om en ny bil är oerhört stor. Men min Outback har jag alltså valt på egen hand. Med frihetslängtan som drivkraft och maximal njutning som mål. Jag har gjort en gedigen research där säkerhet och framkomlighet tillsammans med utrymme för hundar, halmbalar, barn, matkassar, skidor, tält och sovsäckar och en klanderfri drag- kapacitet ska uppfyllas. En bil stark nog att dra mina hästar tryggt och säkert. Valet var aldrig svårt – självklart skulle jag ha en Subaru Outback. Drömmen planterades redan för mycket länge sedan. Närmare bestämt när jag för första gången fick stifta bekantskap med moster Ingers ”Vita Faran” 1990. Jo, det var min moster Inger hemmahörig i Åre som presenterade mig för Subaru för första gången. Och som denna bil gjorde intryck på mitt tonåriga jag. ”Vita Faran” drog oss uppför Tottvägen som ingenting trots att plogbilen inte hunnit sanda och dagsmejan gjort vägen hal som en ål. När sommaren kom tog den oss med ut i skogarna på de gropiga grusvägarna där murklorna tittade fram ur dikena. Ingen terräng och inga väder satte stopp för mosters vita fyrhjulsdrivna Subaru som också till skillnad från mammas bil gick igång. Och just det här med att gå igång som ett tryggt och stabilt kraftverk kom att bli oerhört viktigt för mig efter att som en maslowsk hund börjat förknippa mammas bils startmortors ledsna hackande med stark stress och ångest. ► 16 ALL THE WAY
RkJQdWJsaXNoZXIy MjcwMjg=