14 Vårt Malmö Mitt Malmö-krönikan Sfi-studenter språket med Förstelärare Annika Hansen och en tidigare kollega fick idén till språkapparna 2013. I dag använder SFI-elever över hela landet Hejsvenska-apparna. Foto Peter Kroon Malmö-apparna ”Hejsvenska” har blivit en succé som spritt sig över hela landet. Apparna finns i fyra språkliga nivåer och är gratis och tillgängliga för alla som vill lära sig det svenska språket. Det arbetas flitigt med uttal och grammatiska regler inne i Komvux Malmös lokaler på Södervärn. Här arbetar förstelärare Annika Hansen och Sfi-läraren Malin Hoff tillsammans med en grupp elever som studerar när de har tid mellan sina vanliga arbetspass. 2013 började Annika Hansen och en dåvarande kollega fundera på hur deras elever skulle kunna utveckla sin svenska även utanför klassrummet. De tyckte inte att timmarna som eleverna spenderade på skolan räckte, och ville skapa en plattform där eleverna kunde vara aktiva och själva laborera med språket. Nedladdat i miljoner Resultatet blev en app med vardagliga teman som berör saker du stöter på när du är ny i Sverige, till exempel arbete, hem och sjukvård. – Det är träningen som är det viktiga när du lär dig ett språk och det var det vi ville komma åt, säger Annika Hansen. I dag finns det fyra ”Hejsvenska”-appar som motsvarar de fyra olika stegen inom Sfi-utbildningen (Svenska för invandrare). I skrivande stund har apparna laddats ner över två miljoner gånger och hemsidan har över tvåtusen unika besökare om dagen. – Vi ser att fler och fler använder apparna. De är helt gratis och du behöver inte lämna några uppgifter för att komma igång, säger Malin Hoff. Studera vidare Sfi-studerande Joyce Anibra arbetar med de svenska vokalerna tillsammans med Sfi-läraren Maia Lovén. Joyce Anibra jobbar mycket och har svårt att hinna med att träna på det svenska språket. I dag arbetar hon inom hemtjänsten och vill bli bättre på svenska så att hon kan studera Malmö då, Malmö nu När jag var 21 år flyttade jag till Malmö med mina två bästa vänner. Det blev en stark kontrast mot det Värnamo vi bott i så länge, helt plötsligt låg världen ständigt runt hörnet. Om jag bara öppnade ytterdörren så hände något, det pirrade till i hela kroppen oavsett om det var tisdag eller lördag. Allt luktade stad och lampornas sken lyste upp hela nätter. Det kändes som om vi hade kommit hem. Om veckodagarna sågs vi ta bussen till Lund för att plugga, vi tre vänner. Jag läste någon luddig kurs i svenska, men den fungerade mest som ett alibi för ett roligare liv. För det var för helgerna vi levde. Helgerna och utelivet. Egentligen tog vårt Malmö slut redan vid Möllan och klubben KB, för längre kom vi sällan. Kanske ramlade vi in på Etage eller Babel någon gång, kanske finns vaga minnen av Lilla Torgs uteserveringar, men det var i Vinylbarens vimmel vi trivdes som allra bäst. Ibland var det lång kö till KB, då gick vi över gatan till en karaokebar. Inget fördriver en väntan så bra som falsksång. The Killers, Amy Winehouse, Bruce Springsteen, – ja, få artister gick säkra från att få sin hitlåt krossad av ett gäng ungdomar med nio folköl i kroppen. Mellan låtarna drack vi ofta något som smakade kanel och hade guldflarn i. Det var så bartendern kände igen oss, ingen annan verkade beställa den. Kanske trivdes vi med att bli igenkända på en halvtrött bar på Möllan. I alla fall jag. När kön till KB hade luckrats upp smög vi in och mötte det ångande dansgolvet. Det dansades och skreks de sista timmarna fram tills att klockan slog 05.00. Sen ramlade vi hem när vi brukade stiga upp, och det var då jag ibland drabbades av ett starkt vemod. Som att jag visste att det var en särskild tid i livet som någon gång skulle ta slut. Att jag precis bockat av en till av alla kvällar, innan vi skulle försvinna ifrån varandra och inget skulle längre bli som det en gång var. Oundvikligen växte vi alla ur den där tiden, vi for åt olika håll och bröt bandet mellan oss och Malmö. Jag har bott på flera ställen sedan dess och kanske inte tänkt så mycket på de där kvällarna. Men olika händelser i livet gjorde att jag till slut flyttade tillbaka. Nu går jag återigen längs Bergsgatan och KB, fast med en barnvagn och på väg mot förskolan. De sena nätterna i vimlet har bytts ut mot parker och promenader. Och när mitt gamla Malmö möter det nya känns det som hemma, att jag har en liten historia här. På en plats där jag är lycklig med min familj, i vår stad. Det enda jag saknar är mina två vänner. Kanske är det därför jag stannar upp och kikar in i fönstret på den där karaokebaren. Inget händer. Men jag minns gången vi frågade en främling om han ville sjunga med oss. Det ville han, och vi sjöng ”I don’t want to miss a thing” med Aerosmith. Jag skriver till en av vännerna, berättar om minnet och att det är så tråkigt att vi aldrig hörs längre. Han håller med. Vi skriver att vi ska försöka ses snart och sen fortsätta med det livet ut. Inget fördriver en väntan så bra som falsksång. Oscar Petersson Småländsk Malmöbo och skribent. Upptäcker stan på nytt som småbarnspappa. Vill du skriva en krönika om ditt Malmö? Vårt Malmö betalar för varje publicerad artikel. Skicka in ditt förslag till: vartmalmo@yellon.se Nyheter
RkJQdWJsaXNoZXIy MjcwMjg=